Någonstans mitt i allt detta, så saknar jag dig.

Nu när man sitter här, och tänker. Tänker på allt som händer en just nu, det som gör att man mår dåligt. Det som man egentligen INTE borde må dåligt över, de gör att jag saknar dig. De problemen jag har med dig känns som ingenting, ingenting som de jag känner nu. Som en liten myra jämfört med världen. Kanske för det sker just nu? Men samtidigt vet jag att du inte är bra för mig, att jag borde avsluta allting nu medans jag kan. NU inte sen, inte sen när du kan påverka mig igen. Då skulle allting falla ihop ännu en gång och det klarar jag inte, inte en gång till. Jag borde verkligen inte, men jah, jag saknar dig.

Hallu, läget är inte på topp idag som ni kanske märker. Tror jag borde få min mns snart och sluta böla åt allting, det hade gjort mig gott. Men jag har kommit på att jobbet är som skolan, en fristad där man inte tänker på vad som bekymrar en. Utan när man väl sätter sig i Anettes bil försvinner allt och man kan andas ut, man kommer bort en stund. Den bästa stunden på hela dagen, och den är så perfekt. Speciellt när man har Liya vid sin sida. Man har inte tid att tänka, vi skrattar bort allting istället. Men när man stiger ur bilen sen, jah då kommer allting tillbaka. Som om tiden stått stilla tills man kommer igen, tills man slutat jobbet.

Men, screw this nu. Idag åkte jag aldrig till Helsingborg, Anette tyckte det var bättre om jag stannade i Malmö med Liya så ja det gjorde jag ju. Drog igenom lindeborg på 3h, sen var det dax för almgården men först ett stopp i stan där vi åt lunch. Almgården gick också relativt snabbt men efter att vi anlänt till röda höja så ringer Anette och säger att vi glömt en hiss så det var ju bara till att vända igen.
Rätt onödigt eftersom vi ska ju ändå tillbaka imorgon?
Sen har jag sovit i tre timmar, mycket skönt. Och precis så har man ätit, vad som händer nu vettifan men jag ska bli glad igen och sen se om jag bestämmer mig för att sova tidigt. Man vet aldrig!