Kär var det sista som jag ville bli.

Maten är snart klar, äntligen. Har varit skit hungrig ett tag nu, och jag är för lat för att laga mat själv så tvingar stackars mamma att göra det :(

Jobbcoachen var skit snäll :O  var jätte lätt att snacka med henne, och hon berättade lite om sin erfarenheter och sådant. Rätt härligt att komma ut lite, även om det hände lite oförutsägbara saker på vägen. Men that's life. Får leva med det som slängs i min väg, tyvärr..
Men ska inte sitta och klaga, det får någon annan göra istället. Ska fokusera på mitt liv och ta mig till tillbaka från den lilla smällen som plötsligt uppstod.
Men nej, nu hör jag att mamma börjar göra potatismos. Kanske orkar duka åtminstonde?